Det gör ont i hjärtat. Idag kommer Ervin hem och berättar om en tjej som blir mobbad på skolan för att hon är tjock. Jag vet precis vilken tjej det är. Vi sitter vid matbordet och jag känner hur det bränner innanför ögonlocken. Jag hindrar inte tårarna utan istället hoppas jag att barnen ser hur illa berörd jag blir. Jag berättar för barnen att den här tjejen kanske gråter varje dag i sin säng för att hon blir retad.
Personalen ser aldrig någonting av det berättar Ervin. Mest killar som säger elaka saker, till och med killar i hans klass (nyblivna ettor). ”Men jag tycker hon är fin” säger min älskade pojk. Det verkar som att det finns mer som han inte berättar så jag går undan med Ervin för att få höra allt han vet. Han nämner några namn på killar som varit elaka. Fina killar som jag gillar och busar med när jag går förbi dem på skolan. Jag vet att det handlar om oförstånd och okunskap.
Jag ber Ervin att försöka vara modig och säga ifrån om han hör eller ser något igen. Att säga till dem att det är fel att säga så, att hon är snäll och att han inte tycker som dem. Jag förklarade för honom att det kunde varit honom de var elaka mot, hur fantastiskt det i så fall skulle kännas om någon stod upp för honom, och han förstod. Jag kramar om honom, rufsar till hans hår och viskar igen ”var modig”.
Om jag skulle beskriva Ervin med några få ord så skulle ”Empatisk” vara bland dem. Ervin bryr sig alltid om andra före sig själv. Han delar med sig av det sista han har. Han gråter ofta för andras skull, när han ser orättvisor eller är orolig för andra. Och kramar han gärna delar med sig av tar aldrig slut. Andra skulle nog kalla honom svag, men i mina ögon är empati bland det vackraste som finns. Ervin är vacker!
Imorgon blir det samtal med lärare och fritidsledare, för så här får det inte fortsätta. Något måste man väl kunna göra? Men vad?
Jag är inte blåögd, visst vet jag att det likaväl kunde vara mina egna ungar som var elaka mot andra barn(medvetet eller omedvetet). Men jag har ikväll TYDLIGT visat hur fel det här är, och tagit ställning. De ser en vuxen som inte bara struntar i sin omvärld utan bryr sig och tar tag i saker. Barn gör som andra gör, inte som andra säger. Jag hoppas och tror att mina ungar kommer tänka till innan de sårar någon med onödiga ord. Att de kanske till och med vågar ställa upp för någon som behöver det.
Pysslingarna 